Först och främst vill jag gratulera Assyriska IK Jönköping till avancemanget till Div. 4. Man klarade kvalet med stor marginal och imponerade stort. Stort grattis och lycka till!
Sedan gick det nästan hela vägen för vårt Assyriska BK i Div. 2 norra Götaland. Det var nära, men några enkla och simpla poängtapp mot slutet resulterade en andra plats. Dock ska våra assyriska göteborgare sträcka på ryggen och känna sig stolta, då detta är första året i Div. 2.
För Norrköpingsgänget Assyriska KF i Div. 2 södra Svealand, gick det inte lika bra. Dock höll man sig kvar i serien och vi minns segrarna mot Arameisk-Syrianska och Konyaspor med glädje.
Men eftersom vårt kära Assyriska FF i Södertälje spelat i näst högsta serien eller högre, i 14 av de senaste 17 åren, anser jag att detta lag är vårt ”landslag” – med all respekt till övriga lag. Klubben tillhör eliten inom svensk fotboll och föregår med gott exempel på hur ungdomsverksamhet ska fungera med goda resultat.
Många har länge tjatat om varför vi gång på gång misslyckas med att ta klivet upp till Allsvenskan – på egen hand. Mitt svar är att vi ska vara stolta med vad vi åstadkommit med sen klubben startade 1974. På snart 30 år har vi redan tillbringat hälften av tiden på toppen. Är det inte något att vara stolt över? Vi har utan tvekan en av Sveriges bästa supporterskara utspridda över vårt avlånga land. Varje match Assyriska spelar, har man Zelge Fans där, vilket är en dröm för många klubbar i Sverige..
Hur har säsongen gått i övrigt.
Mycket har hänt.. Det gör det alltid med Assyriska. Alltid är det någonting som står i vår väg. Ena året har man inte spelarmaterialet, andra året har man inte tränaren, året därpå genomgår man en tragedi, o.s.v. o.s.v.
På ett sätt har det varit ett signum för oss. Att det alltid ska stå någonting i vägen. Det har varit det som stärkt oss i tunga stunder. Vi vet att något kommer att komma. Men den dagen det inte kommer, ja då är vi där väntandes och redo. Snart mina vänner.
Assyriska slutade på 9:nde plats. En besvikelse om du frågar mig eftersom man i stora drag hade samma lag som förra året.
Allt började ju så bra. Med Sir Richard Norling och grabbarna på högsta nivå, fick vi en smakstart mot Hammarby. Nahir Besara får målet av mig.. Inte Jones. För om vi nu osökt går in på Dr Jones Kusi-Asare, vill jag peka på att det varit anledningen till vår flopp.
Han kom till Assyriska, handplockad av herr Norling, med ett stort bagage från Allsvenskan och övriga Europa. Han skulle frälsa oss med mål och nicka in bollar som aldrig förr.
Men det uteblev p.g.a. skador, måltorka, Thorstensson, m.m. Jag vill inte lägga hela skulden på doktor’n, men att vi inte gjort tillräckligt med mål bör anfallet ta till sig.
Harris Laitinen var fram till sin skada, den spelare man förlitade sig på och han ledde länge skytteligan (6 mål på 16 matcher mot Ishaks 9 mål på 28 matcher). Så anfallet har verkligen varit uruselt. Bortsett från målkavalkaden mot Qviding i sista matchen är vi bland Superettans 3 sämsta lag gällande målproduktion. ILLA!
12 vinster – 5 oavgjorda – 13 förluster. Alltså fler förluster än vinster. Inte acceptabelt. Assyriska gjorde nästan minst mål (14 st) på hemma plan i hela Superettan. Bara Qviding var sämre med 9 mål. Där har vi problemet tror jag. Normalt sett måste vi 10-15 mål till för att kunna vara i toppen o kriga. Att publiken bara fått se Assyriska vinna 6 matcher på hemmaplan är helt ofattbart.
Det var Assyriskas år i år. Var det något år man kunde/skulle gå upp, så var det iår. Året då ALLA slog ALLA. Året då Hammarby var sämre än Värnamo fram till sista matchen. Året då Sundsvall med nöd och näppe lyckades kravla sig upp på tåget till Allsvenskan. Året då Assyriska skulle komma topp 3. Men när väl förlusterna började komma (mot Värnamo x2 och Qviding), med Norlings uttåg samt en kollektiv härdsmälta, fick vi vara glada för att kontraktet säkrades.
Så vad behöver Assyriska?
Kontinuitet. Vi måste ha tålamod med detta lag. Ge dem tid. Behåll stommen och stora delar av laget. Jag tror inte att det krävs mycket till, utan att arbetet handlar om att säkra truppen.
Dels måste man säkra spelare som Laitinen, Thorstensson, Besara, Batan, Cakic, Berglund och Ishak. Sedan får man förhoppningsvis en spelsugen Marklund tillbaka och få honom och Dr. Jones att inse att de är komplement spelare.
Sedan måste spetskompetens in. Reslig och spelskicklig mittbackar, ytterback med fart och offensiva kvaliteter samt en mittfältare med speldynamik och spelsinne.
Tacka inte nej till spelare som Ceyhun och hitta ett samspel mellan Ishak och Thorsten. Man måste NÖTA på ett samspel i anfallet. Det har brustit i kommunikationen och laget har blivit lidande. Slutligen vet jag inte hur tränarfrågan ser ut. Vill Walker vara kvar? Vem kommer istället? Är man ute redan nu o tittar. Detta är av stor vikt.
Jag lyssnade på Radio 1 idag och hörde en intervju med djurgårdaren Mattias Jonsson som spelat sin sista match. Han fick frågan om vilket minne som han gläds mest åt. Hans svar var kvalet mot Assyriska. Hur Djurgården haft en otroligt tung säsong och var uträknade mot Assyriska efter första mötet – men att han till slut fick nicka in segermålet i förlängningen och säkrade därmed kontraktet i Allsvenskan. Ett förödande ögonblick för oss Zelge fans – men man kan vända på steken o se det på så sätt att Assyriska kommer alltid att finnas i Mattias Jonssons minne.
Jag avslutar säsongen med en simpel sak.. Ett mantra.. Några visdomsord.. Ta till er detta kära Zelge fans.. O kom ihåg att gräva djupt in i era hjärta när ni läser och förstår innebörden av dessa ord..
INGA KRAV!
INGA FÖRHOPPNINGAR!
BARA KÄRLEK!
TIHE ASSYRISKA!
Annonser