Vad ska man säga? Vad kan man säga?
Ständigt denna ZLATAN! ZLATAN IBRAHIMOVIC!

Inför matchen sa jag att Roma behövde kontrollera Milans offensiv där en viss herr Zlatan Ibrahimovic tar stor plats. Jag såg varken att Burdisso eller Juan klara av denna uppgift. Den långe, svartbältade taekwondo-skåningen vann matchen på egen manér genom två bra nickmål.

Första målet föregås av en fin pass av den förre Romaspelare och tillika legosoldat Alberto Aquilani. Zlatans nick var helt otagbar för Stekelenburg.
Roma kommer tillbaka efter att Burdisso, på hörna, hoppar upp och knoppar in kvitteringen. En kvittering som inte håller länge. Någon hörna senare får den gamle Nesta huvudet på bollen och ledning Milan. Innan halvleken tar slut får Roma och ungtuppen Fabio Borini ett tyngre besked. Borini landar olycklig efter en kollision med Abiati och skadar sig. Han beräknas vara borta i ca 5 veckor.
Andra halvlek blir ett långt jäkla sömnpiller.. Jag SOMNADE… Jag SOMNADE.. Det kan ha varit för att jag var helt utmattad, men sett till matchbilden säger vi att det var matchen som såg till att jag somnade. Ställningskrig där Roma spelar helt okej och där Milan inte var dominerande. Men ca 10 min in i andra halvlek, slocknar jag.
Zlatan & Burdisso – två stora matchaktörer
Vaknade upp av att Zlatan nickat in 3-1 till Milan i 78:de minuten och det blev gonatt för Roma. Alltså 4 nickmål. Vad hade jag missat under min powernap? Ett par tre gula kort, Lamela hade kommit in och Juan skadat sig (borta 2 veckor). Boateng fick ett rött kort efter att han blev utbytt eftersom han svor till 4:de domaren (2 matchers avstängning).
Dessutom missade jag ett frustrerande Roma. Man skapar riktigt bra chanser och visst förtjänar vi minst 1 poäng och då menar jag att det inte är den offensiva delen av Roma som inte gör sitt – utan den defensiva. En lagdel som underpresterat totalt. Offensiven måste också skärpa sig en aning. Sett till målchanserna de skapar, borde de åtminstone gjort ett par mål.
Jag tittade klart på matchen smått ointresserad. Lite som att titta på ett matlagningsprogram när du ätit skämd mat. Som att titta på biggest loser efter en Whooper Pepper på BK. Jag surfade runt på nätet och tittade upp när kommentatorns röst höjdes. Visst spelade Roma bra – men när frustrationen tar vid och man inte sätter sina chanser, då lämnar man utrymme till motståndarna att spela sitt spel. Att sedan backlinjen släpper in mål direkt efter att Roma gör mål är åt helvete dåligt. 2:a matchen i rad. Luis Enrique måste åtgärda detta med det samma.
Bojan reducerar och man är inte så himla långt ifrån en kvittering, men det vill sig inte. Det kanske inte är menat att det ska vilja sig. Det är som vanligt. Status quo. Inget nytt.
För vi romanisti är vana vid att inte räcka till. Just nu räcker vi inte till, men vi hoppas alltid. Vi önskar och vi drömmer. Det är mer än de andra lagens supportrar som alltid förväntar sig vinna ligan eller matchen och när segern inte kommer blir besvikelsen större. Men när segern väl kommer för oss, då njuter vi av den mer än alla andra. Vi må bara ha 3 scudetto, men det är de bästa, finaste, vackraste och de mest avnjutna scudetton av dem alla. Och som vi njöt.
Forza ROMA per sempre..
Dock går våra tankar till Milans Antonio Cassano som fick en stroke efter matchen – Krya på dig Peter Pan!

Annonser