Mina föräldrar uppfostrade mig att ALDRIG hata. Ordet hata och ljuga har alltid varit ett big no, no i vår familj. Oavsett vad som hänt, vilka som gjort vad, så har vi/jag aldrig hatat. Möjligtvis tyckt mindre om eller inte alls, men aldrig hata. Hata är ett så starkt ord och används idag tyvärr i för stort omfång.

Idag ser vi fanatism byggt på hat mot det motsatta – istället för kärlek för det egna. Det är hatet som gör att man springer in på plan och slår till en spelare. Det är hatet som gör att man kastar in smällare och förstör förr tusentals andra. Det är hatet som gör att man pekar finger och svär. Visst har jag också pekat finger och svurit. Jag lät hatet och illviljan i mig ta över min kärlek. När man väl inser detta, ångrar man sig djupt – iallafall jag.

Vi har många gånger sett spelare lämna klubben. Spelare som gjort ett djupt intryck och som på senare tid av olika anledningar lämnat. Värst av allt är när en spelare lämnar för en rival. En ”mer motståndare” än andra. En motståndare som du gång på gång spelar om prestige, ära och vem som är bäst. Det finns inget värre för en supporter att se sin spelare spela för ärkerivalen. Speciellt om det är en bra spelare. Ännu värre om han är fostrad i klubben. Många gånger har vi sett det ske.

Luis Figo – Barcelona till Real Madrid
Sol Campbell – Tottenham till Arsenal som bosman
Luis Enrique – Real Madrid till Barcelona
Michael Laudrup – Barcelona till Real Madrid
Roberto Baggio – Fiorentina till Juventus och sedermera Milan
William Gallas – Chelsea till Arsenal och sedermera Tottenham
Lee Clark – Newcastle till Sunderland
Ashley Cole – Arsenal till Chelsea
Carlos Tevez – Manchester Utd till Manchester City
Andy Carroll – Newcastle till Liverpool
Fernando Torres – Liverpool till Chelsea
Phillippe Mexes – Roma till Milan
Alberto Aquilani – Roma till Juventus (via Liverpool) och sedermera Milan

För supportrarna är sådana övergångar helt oacceptabla. En kontroversiell övergång kan skapa väldigt stor hysteri och t.o.m. leda till kalabalik. Baggios övergång från Fiorentina ledde till ett fullskaligt upplopp i Florens där ca 50 personer skadades. Så stor var Roberto Baggio. Att han skulle till just rivalen Juventus var, kort och gott, inte så värst uppskattat. Men Florensborna lever vidare och så även Roberto Baggio.

Nu är det två fall som är aktuella för mig. Dels Daniele De Rossis kontraktsförlängning och dels Stefan Batans vara eller icke vara.

För er som inte känner Daniele De Rossi eller Stefan Batan, så kan vi enkelt kalla dessa herrar till varandras lika. Båda två figurerar som kaptener. Båda två är fostrade i sina egna klubbar och gjort succé i den samma. Båda två är ledargestalter och förebilder för de yngre i truppen. Båda två är otroliga vinnarskallar. Båda två fortsätter springa, när vi andra hostar blod och ligger likbleka på gräsmattan. Båda två lider som mest i motgångar och gläder sig allra mest i de så sällsynta framgångarna. Båda två är den spelare som snabbast är framme bland fansen, sjungandes, dansandes och firandes vid en triumf. Båda två har stått bland supporterklacken och hejat laget i sitt hjärta, för att sedan stolt representera den samma i olika pojk-, junior- och så småningom A-lag. Båda två kunde sedan länge välja sin egen väg, lämna sina hem, sina nära och kära och bege sig ut till andra klubbar. Men någonting har gjort att de stannat kvar. Och just det måste vi lära oss att uppskatta. Även om det tar slut. Att vara tacksam för det som varit. Att värdesätta de prestationer som vi tillsammans med dem gladdes åt så många gånger utan att vara varken bitter eller hatisk. Visst lämnade Mexes som bosman till vidriga Milan. Visst kan De Rossi lämna för Manchester City eller Real Madrid och det gratis i sommar. Visst lämnar Stefan Batan Assyriska nu. Kanske för superrivalen Syrianska. Kanske för något annat lag, vilket verkar vara mindre intressant. För det Assyriskasupportrarna verkligen inte bryr sig om, det är vad som händer Stefan. Bara han inte går till Syrianska. Man borde istället tänka tvärtom. Bara han stannar här. Vad som helst bara han stannar. Samma sak gäller Kennedy Bakircioglü, Nahir Besara, Narsai Shaba, David Durmaz, Andreas Haddad och självaste Daniele De Rossi, Alberto Aquilani och Alessio Cerci.
Något som man ska ta in i ekvationen är att dessa spelare ville vidare av olika grunder. Tjäna mer pengar, vinna titlar, få mer speltid, spela i en högre nivå eller att få möjligheten att få spela med världsstjärnor, kan vara några faktorer. Men borde inte klubben försöka att göra allt i sin makt för att inte se till att de inte lockas av annat. Visst är det svårt. Varken Assyriska eller Roma kan locka med titlar, världsstjärnor eller astronomiska löner. Därför anser jag att man ska ta hand om dem istället. Likt en far tar hand om sina barn.
Jag har läst på forum om intoleransen av att spelare lämnar och söker sig efter andra utmaningar. Om hur otacksamma ”sönerna” är gentemot ”fadern”. Hur man spottar sin far i ansiktet och inte visar respekt. Men jag tror inte dessa personer är varken fäder eller humana. Att döma dessa personer så hårt utan belägg, vetskap eller bakgrundsinformation är helt oförståeligt. Jag vet inte vad som ligger bakom att De Rossi inte nöjer sig med 5 miljoner euro i Roma. Det kan ligga annat bakom, saker som du och jag inte vet. Jag vet heller inte varför Batan inte vill fortsätta i Assyriska. Men oavsett vad, så hatar jag inte, utan älskar mitt eget först.

Min son kommer alltid att vara prioriterad för mig. Jag kommer alltid att hjälpa min egen son, innan jag hjälper någon annans. Jag kommer alltid att ge till mitt barn innan jag ge till någon annans. Jag kommer alltid att erbjuda min son, det andra kan locka honom med. Jag kommer alltid att vägleda min son, istället för att låta någon annan göra det. Samma sak borde gälla för mina kära klubbar.

Min husgud Francesco Totti, har (än så länge) stannat i Roma sedan den dagen han debuterade i den gulröda dressen mot Brescia 1992 som 16 åring. Han har alltid haft en ömsesidig kärlek till klubben. Han har blivit behandlad som en Gud, fått vara med och bestämma, fått sätta sina krav, fått ut jävligt bra lön (i förhållande till Romas ekonomi) och alltid blivit satt i centrum. Mot det har han också presterat. Utmärkelserna har avlöst varandra och Totti är ett namn som aldrig kommer att dö. Tillsammans med De Rossi, Okaka, Greco, Viviani, Caprari, utgör han idag kärnan för vad som kallas ROMANITÁ – romare. Roma är en av få klubblag som alltid släppt fram sina ungtuppar och gett dem chansen på en hög nivå. Anledningen är just att man värnade om la romanitá. Något som nu verkar avtagit i.o.m. det amerikanska ägarskapet och 11 nya spelare införskaffades. Varför kan vi inte behandla alla ”våra egna” spelare på samma sätt som Roma behandlade Totti?

Jag står fast vid att om De Rossi vill ha 8 miljoner. Ge honom 8 miljoner och skär ner på annat håll. Kan du få Batan att stanna i Assyriska för 10000 kr mer i lön. Ge honom 10000 kr mer i lön och skär ner på annat.
Nu låter jag jävligt blåögd, naiv och otroligt jävla dum i huvudet. Men faktum är att:
KAN JAG INTE, HAR JAG INTE RÅD, FINNS DET INTE MÖJLIGHET ATT ERBJUDA DET MIN SON EFTERSÖKER, KLAGA INTE PÅ ATT HAN DÅ SÖKER SIG TILL ANDRA!

Har inte Roma varken råd eller viljan att prioritera De Rossis lön på 8 miljoner euro, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.
Har inte Assyriska råd eller inte anser att Batan är värd pengarna, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.
Kan inte Roma lova De Rossi en scudetto och en Champions League semifinal, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.
Kan inte Assyriska erbjuda Batan allsvenskt spel eller en svensk cup final, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.

Jag bryr mig inte om Stefan Batan går gratis till Syrianska, Örebro, Norrköping eller självaste Inter. Han är inte kvar i Assyriska – Det är en synd.

Jag bryr mig inte om Roma inte får en cent för Daniele De Rossi när han spelar med Cristiano Ronaldo, David Silva eller vinner Champions League med Messi. Han är inte kvar i Roma – Det är en synd.

Det är en synd – på samma sätt som det är en synd att så många ungdomar som älskar klubben så mycket – aldrig får chansen. Och dom som får chansen – aldrig blir uppskattade.

Mina slutord är:
Hata ALDRIG – ÄLSKA alltid. Det är endast så vi förblir människor!

INGA KRAV!
INGA FÖRHOPPNINGAR!
BARA KÄRLEK!
TIHE ASSYRISKA E FORZA ROMA!

OBS! Denna artikel handlar inte om varken Stefan Batan som person eller som spelare. Utan om tänket kring våra egna produkter och vad vi är villiga att göra för dem.

Annonser