Novara – Det ska ju inte vara någon större match för Roma. Det var det heller inte. Lunchmatchen på Olimpico slutade i bandysiffror och kanske var man en aning överraskad över matchbilden.

Andrea Caracciolo gör som han brukar göra mot Roma – nämligen mål. Matchen var knappt 20 minuters spel och målet kommer på nick från ingenstans. Skrällvarning. Skulle Roma nu falla ihop likt ett korthus i en orkan? Skulle förlusten mot Milan innebära det fria fallet för laget från Rom? Marquinho ville annorlunda och det tackar vi för. Denne inlånade unge brasse har vuxit in i Roma och detta med bravur. På en perfekt nick kvitterar Marquinho och Roma är tillbaka i matchen – mot Novara. Strax innan halvlek tar även Roma ledningen via efterlängtade Pablo Osvaldo. Vilken befriande känsla. Nu kunde vi verkligen inte förlora det här. Andra halvlek är 10 minuter gammal när Simplicio gör ett av de vackrare målen för året. Efter mycket krigande som Simplicio gjort sig känd för i Roma, chippar han målvakten från 12 meter, vilket är svårt. Speciellt när det står så många framför. Bojan utökar ledningen till 4-1 och passar på att skicka en hälsning till sin vän och f.d. lagkamrat Abidal. Morimoto reducerar till 4-2 innan Lamela punkterar matchen på Messi-maner. Lika kvicka fötter vid avslutet som sin landsman. Vi hoppas djupt, innerligt och heligt att vi får samma utveckling hos Lamela som Messi.

Matchen därpå åker Roma till Lecce och Via del Mare. En säker tre poängare likt Novara skulle bärgas och Roma skulle verkligen ha en chans att gå om de övriga lagen i jakt på Champions League platsen. Lazio vinner sin match, Udinese lika så. Roma måste haka på. Men någonting måste varit fel. Det kan inte ha varit avsaknaden av Totti, det vill jag inte tro. Men någonting gick snett och Roma hade inte bara glömt huvudena i omklädningsrummet, utan hela vägen hemma i Rom på Trigoria. 2-0 i halvlek efter att Milan- & Inter aktuelle Muriel öppnat målskyttet och ingen mindre än David Di Michele utökat ledningen. Tungt för Roma som skulle få det ännu tyngre. Andra halvlek hinner knappt börja innan Muriel dubblar sin målskörd. Di Michele ville inte vara sämre utan dunkade in en straff och 4-0(!!!!!!!) mot Lecce – laget som Roma ALLTID vinner över. Roma gör 2 mål under 1 minut genom Bojan och Lamela, men det är något för sent att vakna upp så sent i matchen. Det är otroligt synd om Lamela som inte hade glädjen att fira sitt magiska mål. En frispark från ca 30 meter rakt upp i kryllet. Detta var Lecces första seger på nästan 10 år. Nu har man hela 7 poäng upp till 3:dje platsen och Lazio.

Senaste matchen som spelades var mot Udinese. En s.k. 6-poängs match. Lazio möter oslagbara Juve och Napoli möter Atalanta. Lazio mäktar inte med årets superJuve och Napoli förlorade överraskande mot Atalanta. Nu hade Roma chansen. Knappa in tre poäng till 3:dje platsen och minska avståndet till 4:an Udinese samt gå om Napoli och belägra en Europa Leagues plats. Alltså hade denna match så mycket mer på spel än man vanligtvis brukar. Udinese som de senaste åren gjort ett bra jobb med Guidolin på spetsen. Att man blev lottad mot Arsenal i Champions League kvalet var ren och skär otur. I Europa League har det gått lite knackigt, men man lyckas ändå få ihop ett bra spel och utmanar om den åtråvärda Champions Leagueplatsen, med en otröttlig Antonio Di Natale på topp.

Matchen tar fart direkt och Roma tar ledningen via en pånyttfödd måltjuv vid namn Pablo Osvaldo. 8 minuter och målvrål hemma i soffan direkt. Skönt. Spelet ser bra ut och det nya mittbacksparet De Rossi/Kjaer gjorde inte många fel. Men precis innan halvleken ska ta slut, tappar Roma fokus och ett mål kommer från ingenstans. Kvitterat av Fernandes och nog var man ändå nöjd med en pinne trots allt. Men girig som man är tittar man alltid efter mer och ju längre andra halvlek tickar på, desto mer vill man ha ett seger mål och är beredd på att offra bakåt. Men här tackar vi för Luis Enriques tålamod. För i den 86 matchminuten EXPLODERAR hela Curva Sud på Stadio Olimpico. Inte bara för att Roma gör 2-1, utan för att det är en speciell herre vid namnet Francesco Totti, tillika kapten för detta magiska Roma. Udinese blir som punkterade cykeldäck och att Marquinho nickar (what else) in 3-1 gör dem inte ett jävla skit. Än mer glädjescener i Romalägret och nu hade vi vittring på CL-plats igen.

Kanske borde vi inte vinna för att inte dras in i denna hetsning och förväntan. Men å andra sidan innebär det att man krigar för en sak, att man spelar för en mening, att det finns en tanke bakom en segervilja. Roma har haft flera säsonger utan någonting att spela för, därför vinner jag och har magsår i 6 veckor till, än att titta på matcher som en lobotomerad idiot. Det är därför jag är svag för slutspel, knockout games och finaler. Inte för att man vinner pokaler eller titlar, utan mer för att matcherna betyder något.

Jag skulle trycka in ytterligare en match. Hemma matchen mot Fiorentina. Men dessvärre finns det tråkigheter som konstant påminner oss om att vi alla är människor. 25 år unge Piermario Morosini avled på sjukhuset efter att ha säckat ihop ute på plan. 30 minuter i matchen ramlade Piermario ner av sig själv och försökte resa på sig. Ett par tre gånger ramlade han ihop innan läkarna sprang in på plan för att väcka liv i honom. Tragiskt nog klarade han sig inte. Med Muamba färskt i minnet blir man lika skärrad när man hör att det drabbar så unga spelare allt oftare. Fotbollen kräver så mycket mer idag än för 10-20 år sen. Spelarna måste vara snabbare, mer tekniska, skjuta hårdare, tacklas hårdare, orka mer, och springa mer. Alla människor är inte byggda för att klara det. När Muambas tillfriskning och återförening med sin familj, ger oss glädje och hopp. Går en annan mans öde en helt annan riktining. Pieromarco hann aldrig bli pappa. Hans liv innehöll aldrig den turen. Vid 15 års ålder miste han sin mamma. En av mina mardrömmar när jag var yngre. 2 år senare miste han sin far. Att vid 17 års ålder vara föräldralös är inget man önskar någon. Barn och ungdomar behöver sina föräldrar som gestalter och förebilder tills de blir vuxna. Att Piermarios handikappade lillebror begick självmord ett par år senare, gjorde inte livet mycket enklare för denna Livornospelare. Hans sista familjemedlem var hans handikappade syster som han kämpade dagligen för. Men tragiskt nog faller han ihop och dör under sitt arbete, sitt leverbröd. När sådant händer spricker bubblan som kallas fotbollsvärld och plötsligt inser man att fotbollsspelare vi ser på tv, på planer och arenor runt om i världen är människor som du och jag. De är inga övernaturliga gudar eller osårbara Hercules anno 2012.


PIERMARCO MOROSINI – RIPOSA IN PACE!

Annonser