Archives for posts with tag: Roma


”Antonio är död för den här tröjan – Hedra den!” * Se kuriosa – Tack! Erik C.

Vi börjar med att gratulera Primavera laget till cupsegern igår kväll. Man vann borta mot Juventus med 2-1 och igår slutade matchen på ett halvfullt Olimpico 0-0. Förra året vann Romas juniorer primaveraligan och iår är alltså cupen säkrad.

FORZA GIALLOROSSI!

Milan på tur härnäst. Många Milan fans där ute i vårt av långa land. Den exponentiella ökningen av Milansupportrar tillskrivs en och enbart en person, nämligen Gunnar Nordahl. Näe skojjar bara.. Självklart pratar vi om Zlatan Ibrahimovic.

Nu kommer många milanisti hoppa på mig och spotta på mig som om jag vore den äcklige danske Christian Poulsen samtidigt som de hävdar att Milan var laget man skulle hålla på INNAN Zlatan kom till klubben…

Eeeee… Nej! Verkligen inte.. För innan Zlatan och Robinho dök upp i klubben, slogs man mot en motståndare. Sig själva. Genomsnittsålder på truppen var väldigt hög och de titelmätta spelarna hade efter Calciopoli, svårt att hitta motivation. Dessutom var lokalkonkurrenten så pass dominat i ligan och ute i Europa, att det är bara dumt att förneka – objektivt sett.

Sedan vet jag att flertalet Milansupportrar funnits där innan Zlatan ens började spela fotboll. Men de kan inte förneka att intresset kring Milan baseras endast på Zlatan. Att Aftonbladet har sin dagliga Zlatan rubrik, ger er en miniorgasm. Att Wegerup konstant bloggar och kan knyta ALLTING i världen till Zlatan, ger er små hjärtflimmer av kåthet. Det måste ni erkänna. Det måste ni helt enkelt skriva under på. Det är inget fel i det. Absolut inte. Det är bara dumt att förneka grejen. Lika dumt som att förneka tyngdlagen. Jag hade nog också torr-runkat till Aftonbladet om det fanns spaltmeter långa artiklar på hur Roma ska forma anfallet med Totti på topp, vem som sagt vad till De Rossi eller hur Osvaldo knäade en servitör i pungen efter att ha blivit serverad dåligt tillagad lasagne.


”All publicitet är bra publicitet heter det va?”

Nu är det faktiskt så att Milan är favoriten inför helgens sammandrabbning. Man är klar serieledare och vann det senaste mötet på Olimpico efter 2 nickmål av Mr. Ibrahimovic. Jag har inte så värst mycket övers för klubbnomaden Zlatan. På samma sätt som jag har svårt att smälta Cristiano Ronaldo. Jag vet inte varför, men känslan finns där och jag kan inte hjälpa det. Jag erkänner att Zlatan är Serie A’s i särklass bästa anfallare just nu. Han kan på egen hand vinna en Scudetto. Det bevisar han också genom att hittills spotta in 20 mål. Jag erkänner att han är lika dominant i Serie A nu, som han var i Inter. På samma sätt som jag erkänner att Cristiano är en av världens bästa anfallare just nu.  Men samma spelare som Milan hyllar idag, var den spelare som Milan hatade för 3 år sen. Nidramsor har bytts ut mot hyllningssånger, ”Zigenare” har bytts ut mot ”Ibra-kada-bra” och det äcklar mig på något sätt. Det har påverkat mina känslor gentemot Zlatan. Jag skulle aldrig kunna hylla Klose, om han mot förmodan, skulle dominera Serie A i Roma, på samma sätt som jag hyllar Totti & De Rossi. Mitt tycke för Zlatan grundar inte i hans färdigheter, utan mer hans karriärsteg i livet och attityden han framför i media. Bilden av Zlatan i media är en kvinnohatande mansgris och tillika egotrippat asshole som ständigt söker konflikt. Jag delar inte alltid den uppfattningen, men den bilden är uppmålad och det är svårt att kasta på nya penseldrag med andra färger. Jag hörde nyligen att han privat, är en helt fantastiskt skön kille som skämtar, stojar och är en kärleksfull familjefar. Men de spelar mindre roll när han, på egen hand, målar upp en bild av sig själv som vi andra bygger vår uppfattning på.

 
”It’s easy to forget the past!”

Zlatans kontrast hittar vi i Roma. Totti. Denna fotbollsgud som vandrar på fotbollsplanerna i Romatröjan lika självklart som jorden snurrar runt solen. Totti som alltid satt klubben först och karriären sen. Han hade kunnat gå till Real Madrid, Barcelona och även Milan en gång i tiden. Men valde i stället att själv ta kungakronan och satte den likt Napoleon på huvudet. Hans namn är inskrivet i Roms historia såsom Julius Caesar och många andra kejsare med honom. De Rossi kan även han få en sitt namn inpräntat i denna magiska historia. De Rossi, en av världens bästa defensiva mittfältare, en grovjobbare, krigare och en sann kämpe. Fyfan va han är bra!

 

Till lördagens möte. Kl. 18.00 på lördag, spelar Milan och Roma på Guiseppe Meazza-stadion (f.d. Interspelare). Milan har ett skadefyllt lag med bl.a. Boateng (osäker), Inzaghi, Strasser, Flamini, Cassano, Abate, Nesta, Antonini, Robinho, Pato. Jag har inte gjort en djup dykning, men efter att ha hittat en preliminär startelva på nätet, utgår jag ifrån att dessa inte spelar p.g.a. div. skador/vila. Dessutom utgick Zlatan i cupmötet mot Juventus med ryggproblem. Vill man spela och chansa med Zlatan? Är det smart att chansa när man möter Barcelona några dagar senare. Well, i vilket fall som helst har Allegri och Milanfansen lite huvudbry och prioriteringar att ta itu med – trots att man är serieledare. Men misströsta er inte Milanisti. Ni vinner ligan iallafall. Ni har ju äcklet Berlusconi & Galliani.

Roma får tillbaka fotbollsguden, kungen och tillika kaptenen Francesco Totti. Dessutom är Pjanic tillbaka vilket är oerhört glada nyheter. Anledningen till att vi ”bara” vunnit med 1-0 de senaste matcherna, är just för att vi förlorat kampen i mittfältet. Därför är det skönt att ha tillbaka denne spelskicklige bosniern som har ett öga för spelet och ett skott att frukta. 

Oavsett vad, tror jag att Roma, som underdogs, har chans att knipa en poäng och t.o.m. chans att skrällråna Milan på alla tre. En tuff och jämn match, där båda lagen vill vinna och fokus avgör matchen. Luis Enrique kräver en ”perfekt utförd match” för att vinna, vilket jag håller med om. På förhand är jag nöjd med en poäng. 

Milans preliminära laguppställning:
Abbiati (Fascista)
Bonera – Mexes (Mercenario) – Thiago Silva – Mesbah
Aquilani (Mercenario) – Van Bommel – Nocerino
Emanuelsson
Ibrahimovic – El Shaarawy

Romas preliminära laguppställning:
Stekelenburg
Taddei – Kjaer – Heinze – J. Angel
Gago – De Rossi – Pjanic
Borini – Totti – Osvaldo

AVANTI LEGIONARI!
AVANTI LUPI!
AVANTI ROMA!
DAMMI TRE PUNTI!

*) Kuriosa: (Källa: http://www.svenskafans.com/italien/305234.aspx)
Den fjärde juni 1989 spelade Roma borta mot Milan. Antonio De Falchi tog tåget med tre vänner och ca fyrtio andra romanisti. Istället för att hänga med de fyrtio andra romanisti bestämde sig de fyra kompisarna för att ta sig till San Siro på egen hand och köpa biljetter till matchen. Då de endast var fyra stycken gömde dem såklart sina gulröda accessoarer. Plötsligt sprang gruppen på en person som undra vad klockan var och om de hade en cigarett över. Den romerska dialekten skulle visa sig vara ödesdiger för Antonio och hans vänner. Snart anslöt ca trettio stycken milanisti till ”händelsernas centrum” och överföll kvartetten. De fyra romarna försökte givetvis fly, tre lyckades, Antonio inte. Efter ca en halv minuts tortyr av sparkar och slag på en liggande Antonio ger sig misshandlarna, då poliser är på väg till platsen. Polis och ambulans gör vad de kan för att rädda Antonio, men när han anländer San Carlos sjukhus i Milano är han redan död. Polisen lyckas gripa tre stycken för dådet bl.a. en tjugonioårig ultrà(?) från ”Gruppo Brasato”. Tre dagar efter Antonios död hölls begravningen (betalad av AS Roma) i San Giovanni Leonardis kyrka i Torre Maura. Utanför samlades ca tio tusen för att hedra Antonio. På begravningen befann sig bland andra Dino Viola, Giannini och hela AS Roma Giovanissimi.

DON’T HATE YOUR ENEMY – LOVE YOURSELF!

Sist förlorade Roma mot Siena och en vinst mot Parma var närmast ett krav för att ha en chans på en CL-plats. En plats som skulle vara en dröm för oss romanisti. Dock går ledningen ut med målsättningen ”Vi tar varje match i sänder. Vi accepterar ett mellanår för vårt projekt”, vilket är helt okej i mina ögon. Det är många som tror på projektet. Fler än vad det var i början.

Matchen mot Parma var så ointressant och så dominerande att man aldrig riktigt blev taggad. Borini gör 1-0 efter ett 10-tal solklara målchanser. 21 åringen är just nu så glödhet att Gli Azzurri har kallat honom till, hör och häpna, A-LAGET! Alltså vilket kap! Fick aldrig chansen i Chelsea och gör succé i Italien. Matchen slutar 1-0 och Parma var aldrig ens nära. Man var aldrig orolig, snarare mer otålig på 2-0 målet som aldrig kom. Marquinho som debuterade, var ytterst nära att sätta 2:an, men missade ganska grovt, men gjorde ändå en klart godkänt insats.

Nu väntar istället Atalanta på bortaplan på söndag eftermiddag som en smärre uppladdning inför DERBY DELLA CAPITALE! På torsdag åker jag, 4 tjejer och ett 80-tal andra romanisti till Rom. Det sägs att skadeglädje är den sanna glädjen och vi kan väl knappast smyga med att man är extra glad för lillasystern Lazios resultat i helgen samt kaoset som råder kring Eddy ”Marlboro-mannen” Reya. 5-1 förlust mot Palermo och Eddy har lämnat in sin avskedsansökan som Lotito och Tare (Chi?) avslagit (WTF?!).

Hur kan man vilja ha kvar en tränare som inte vill vara kvar? Nåja.. Ju mer problem för dem. Desto bättre för oss. Förhoppningsvis blir kaoset sträcker sig till mitten av juni.

Ang. Fallet Tare (Chi?), så hade denne ”sportchef” gråtit ut i media om att Romas ”projekt” var ett misslyckande och att Roma fått mer medial uppmärksamhet trots detta misslyckande. När Tv-reportern i en intervju frågade Luis Enrique om vad han hade att säga om att Tare kritiserat projektet, svarade spanjoren. ”Chi?” (Vem? – som kan tolkas som ”vem fan är Tare?”) – En fin passning till bönderna i landet ”som tog fotbollen till sta’n – men även potatis, morötter och andra grönsaker”. Tack – nu behärskar vi fotbollen bättre än er och tack för grönsakerna.

 http://ahref=

Lite kort om Roma. Luis Enrique sades vara den hetaste kandidaten för att ta över Pep Guardiolas plats på Barcelonas bänk. Uppgifter kom upp att det fanns en klausul i Enriques kontrakt som gjorde det möjligt för Enrique att lämna Roma och gå till Barcelona om de ville ha honom. Dessa uppgifter dementerades av Herr Baldini och det ska vi nog vara ganska glada för. Främst för att ”projektet” inte ska dö innan den hunnit blomma ut.


FABIO BORINI, född 1991 – i A-landslaget Gli Azzurri, snart!


Mi manchi Danelino! – Bild: seriea.sportsblogg.se

Efter att Inter förlorat mot mardrömsmotståndaren Novara, hade Roma det ypperliga läget att gå om ”den giftiga snoken” från Milano. Bortamatch mot Siena och en välbärgad tre poängare skulle säkras inom 90 minuter. Jag var så säker på Roma vinst att 300 riksdaler sattes till det finfina oddset till 2,30.

690 kronor rikare och ytterligare tre poäng för mitt kära Roma och därmed passera Inter, skulle förutom innebandyn, förgylla min måndag. Men så händer det som inte får hända. Det som ingjuter en bitter smak av skam. Smaken som man har i munnen av att äta skämd frukt.

Hur? Gör så att du håller andan så länge du kan. Tills du blir röd. Tills du inte klarar mer. Tills du nästan får panik. ANDAS! Du flämtar och andas häftigt. Pulsen rusar upp i 300 och du känner hur hjärtat dunkar i hela kroppen. Efter någon minut känner du dig avslappnad. Lite yr. Tom. Orkeslös. Död men levande.

Så kändes gårdagens förlust mot Siena. Siena. Herre min gud, Siena. Ett lag som innan matchen låg på 17 (!) plats av 20 möjliga. Det ska ju inte få hända. Visserligen var de obesegrade i de senaste 3 hemma matcherna, men ändå. SIENA! Vi retade Lazio som förlorade mot ”Robur (Styrkan)” med hela 4-0, men nu får vi väl ändå ta på oss dumstruten. Även om det är en liten dumstrut, så är det en dumstrut. För Lazios prestation mot Siena var ju helt horribel, medan Romas förlust kom genom en tveksamt dömd straff. Men en förlust är en förlust och jag brukar (*host-host*) inte skylla på någon och därför tänker jag inte göra det denna gången heller.

Människan måste vara självkritisk ibland och igår var vi totalt håglösa och irriterande dåliga. Att Kjaer, än en gång, får agera syndabock är lite synd. Trots att han gång på gång gjort misstag, vill jag behålla honom, däremot inte låta honom spela så mycket. Det verkar inte vara aktuellt nu då Juan, av någon okänd anleding, utgick i halvtid till förmån för dansken. Att denne Simon Kjaer blir personen som snuddar Desto och orsakar straff är inte bara olyckligt utan också klumpigt väldigt oerfaret agerat. Vi såg samma agerande mot bl.a. Lazio och Milan. Simon är 22 år och ska nog enbart spela i situationer där Roma leder klart och där matchen i princip är avgjord. Då blir hans handlingar inte lika avgörande. Roma borde agerat under transferfönstret och handlat in en erfaren mittback för att ha fler alternativ än just Kjaer. När De Rossi (och Burdisso) inte spelar blir defensiven lidande och misstagen desto mer kostsamma.

Jag missade hela matchen till förmån för innebandylir (5 mål på pluskontot dedikeras Ilbra ”Simbilele” Sargezi), men jag kommer att titta på den i efterhand för en närmare studie. Bara för att för mig själv kunna poängtera bristerna. Det måste man göra. Dels för att rannsaka sig själv och dels för att förbättra sina brister. Inte för att jag kan påverka Roma eller Romas spel, men tänket att rannsaka sig själv är ett måste för alla människor och därför beskrivs detta som en viss terapi i ”skadehanteringen”. Det får oss helt enkelt att må bättre när vi vet vad felet är. Inget vi behöver dela med oss, utan något vi behåller inlåst i oss själva som ett vaccin mot alla dessa plågsamma förluster. Kalla det ursäkt, tröst eller vad ni vill. Det behövs.

Visst spelade Siena catenaccio fotboll, men det måste Roma ändå kunna tråckla sig igenom denna köttmur.
Men man ska inte gråta över spilld mjölk alldeles för länge, utan blicka framåt.

Blicka framåt – det gör man alltid i motgångar. Parma hemma nästa – med De Rossi tillbaka.

AVANTI LEGIONARI!
AVANTI LUPI!

AVANTI ROMA!
DAMMI TRE PUNTI!

 

Vad hände sedan Bologna?

Oj.. Jag ser nu att det varit ett tag sen jag skrev något om Roma. Givetvis hör väl den lite väl långa ”krönikan” i viss mån om De Rossi och hans vara eller icke vara, men min frånvaro lyser p.g.a. en bekants bortgång. Må du vila i frid ammo Fehmi.

Efter matchen i Bologna har Roma fått sig ett rejält lyft. Man har fått in flytet och spelet ser stundtals bedårande vackert ut. Luften under vingarna har skapat större gemenskap och bättre sammanhållning inom laget. Spelarna hyllar varandra. Alla säger att det inte är tänkbart att De Rossi ska lämna. Man känner av kärleken. Men jag är fortfarande lite osäker på Luis Enrique. Han må vara helt ok tränare för Roma nu och kan ge Roma en Champions League plats max i sin höjd. Men jag drömmer fortfarande efter en scudetto och en CL-semi och för det behövs en supertränare á la Cappello. Jag drömmer om Carlo Ancelotti. Men vi får vänta ett tag till.

Det gamla året sparkades ut med en solklar seger mot Bologna och det nya året sparkades in med dunder och brak hemma mot Chievo. Dessvärre började året inte så roligt för det stekhete Osvaldo som ådrog sig en sträckning i baklåret och blir borta ett par månader, något som kom ganska olägligt då Borriello lånades ut till Juventus dagen innan. Men till årets första match och 2-0  på Olimpico efter att IL CAPITANO gjorde mål 208 och 209 i karriären för Roma. Ingen fotbollspelare i Italien har gjort fler mål än honom för en och samma klubb. Det är stort, större och störst på en och samma gång. I mina ögon finns ingen fotbollsspelare som kan mäta sig med Totti. Nu pratar vi inte om skicklighet i överstegsfinter, antalet gjorda mål i La Liga (där man antagligen kan göra hur många som helst), lön eller antalet sålda tröjor. Vi pratar om ALLT. Om lojalitet, kärlek och professionalism. Tottis passningsspel är bland de bästa i världen. Hans skott är bland de bästa i världen. Hans målproduktion i en så hög liga är bland de bästa i världen. Hans blick för spelet är bland de bästa i världen och han har ALLTID varit trogen Roma. Inte spelat en enda minut i en annan tröja. Snabbhet och styrka är kanske inte hans starkaste sidor – men hur många 34 åring har det? Att han håller och avgör (visserligen genom 2 exceptionellt bra slagna straffar) på egen hand, gör att man alltid kan räkna med ER PUPONE!

Totti alltså två gånger om från 11 meter mot Chievo, i en match där man kunde fått ett par straffar till. Men domaren håller Chievo i matchen genom att göra en mindre bra insats.

Att Totti skulle vara dominerande visades även i cupmatchen som spelades mitt i veckan mot Fiorentina. Hans passningsspel var enanstående och hans kämpavilja gör att Roma tar sig vidare. Första halvlek var dock en enda lång pina. Jovetic och unge Ljajic gjorde allt man kunde göra med sina motståndare förutom mål. Jovetic var så dominant mot Viviani att den senare byttes ut mot den erfarne Perrotta som gjorde sitt och tog ut superserben ur matchen. Detta ledde till mer bollinnehav och en superinsats av Erik Lamela. 1-0 kommer efter att Totti i hockeytermer forecheckat fram bollen till Lamela som enkelt placerar in bollen. 2-0 kommer efter att Borini, som är tillbaka efter skada, snor bollen och spelar in Totti som passar bollen i boxen mot Lamela som störtar fram och sätter skiten i mål. Borini fastställer 3-0 efter ännu en brytning – ett mål som Totti blev halv irriterad över då han står helt sop-ren i ett bättre läge. Men, men, vi är vidare och möter nu Juventus borta den 24 januari.

Vidare möter man Catania i en polomatch. Catania tar ledningen av förre Milan & Juvebacken Legrotagglie för att sedan se De Rossi nicka in en kvittering strax därpå. 2:a halvlek borde inte sättas igång, då det troligen fanns mer vatten på plan, än det finns vatten i hela Afrika. Spelarna kunde sätta på sig badmössan och simma ut. Men en envis domare lät ”spelet” fortgå i hela 20(!) minuter, innan man avbröt vilket va lite turligt för Roma då Catania antagligen är mer vana vid vattenpolo och således också farligare. Man återupptar den någon gång i början av februari.

Så till senaste nytt.
Luis Enrique har erbjudits nytt kontrakt. Baldini menar att man är väldigt nöjd med hur L.E. leder laget och att svackan som fanns i början av säsongen, bara var något tillfälligt. Roma är överraskande nog, obesegrade sedan 4 december. Jag tror på lösningen fram till det att Ancelotti vill ta över. Men till dess – och vi vinner – Why not?

De Rossi har inte skrivit på, men Totti har hintat om att ”De Rossi aldrig kommer att lämna” och vissa ”nära vänner” har sagt att kontraktet redan är påskrivet sen en vecka tillbaka, men att man då spelar ett spel av något slag. Jag tror inte på ett skit förrän det presenteras av klubben.

Totti har fått ytterligare en utmärkelse. En hedersutmärkelse för sina prestationer inom italiensk fotboll, där han stått som kapten för Roma så lång tid. Lojalitet och förebild var andra ord som förekom i motiveringen. Hans hittills 209 mål betraktas som en bragd då han är den 5:e bästa målgöraren i Serie A’s historia – 7 mål från 3:dje plats.

Mina föräldrar uppfostrade mig att ALDRIG hata. Ordet hata och ljuga har alltid varit ett big no, no i vår familj. Oavsett vad som hänt, vilka som gjort vad, så har vi/jag aldrig hatat. Möjligtvis tyckt mindre om eller inte alls, men aldrig hata. Hata är ett så starkt ord och används idag tyvärr i för stort omfång.

Idag ser vi fanatism byggt på hat mot det motsatta – istället för kärlek för det egna. Det är hatet som gör att man springer in på plan och slår till en spelare. Det är hatet som gör att man kastar in smällare och förstör förr tusentals andra. Det är hatet som gör att man pekar finger och svär. Visst har jag också pekat finger och svurit. Jag lät hatet och illviljan i mig ta över min kärlek. När man väl inser detta, ångrar man sig djupt – iallafall jag.

Vi har många gånger sett spelare lämna klubben. Spelare som gjort ett djupt intryck och som på senare tid av olika anledningar lämnat. Värst av allt är när en spelare lämnar för en rival. En ”mer motståndare” än andra. En motståndare som du gång på gång spelar om prestige, ära och vem som är bäst. Det finns inget värre för en supporter att se sin spelare spela för ärkerivalen. Speciellt om det är en bra spelare. Ännu värre om han är fostrad i klubben. Många gånger har vi sett det ske.

Luis Figo – Barcelona till Real Madrid
Sol Campbell – Tottenham till Arsenal som bosman
Luis Enrique – Real Madrid till Barcelona
Michael Laudrup – Barcelona till Real Madrid
Roberto Baggio – Fiorentina till Juventus och sedermera Milan
William Gallas – Chelsea till Arsenal och sedermera Tottenham
Lee Clark – Newcastle till Sunderland
Ashley Cole – Arsenal till Chelsea
Carlos Tevez – Manchester Utd till Manchester City
Andy Carroll – Newcastle till Liverpool
Fernando Torres – Liverpool till Chelsea
Phillippe Mexes – Roma till Milan
Alberto Aquilani – Roma till Juventus (via Liverpool) och sedermera Milan

För supportrarna är sådana övergångar helt oacceptabla. En kontroversiell övergång kan skapa väldigt stor hysteri och t.o.m. leda till kalabalik. Baggios övergång från Fiorentina ledde till ett fullskaligt upplopp i Florens där ca 50 personer skadades. Så stor var Roberto Baggio. Att han skulle till just rivalen Juventus var, kort och gott, inte så värst uppskattat. Men Florensborna lever vidare och så även Roberto Baggio.

Nu är det två fall som är aktuella för mig. Dels Daniele De Rossis kontraktsförlängning och dels Stefan Batans vara eller icke vara.

För er som inte känner Daniele De Rossi eller Stefan Batan, så kan vi enkelt kalla dessa herrar till varandras lika. Båda två figurerar som kaptener. Båda två är fostrade i sina egna klubbar och gjort succé i den samma. Båda två är ledargestalter och förebilder för de yngre i truppen. Båda två är otroliga vinnarskallar. Båda två fortsätter springa, när vi andra hostar blod och ligger likbleka på gräsmattan. Båda två lider som mest i motgångar och gläder sig allra mest i de så sällsynta framgångarna. Båda två är den spelare som snabbast är framme bland fansen, sjungandes, dansandes och firandes vid en triumf. Båda två har stått bland supporterklacken och hejat laget i sitt hjärta, för att sedan stolt representera den samma i olika pojk-, junior- och så småningom A-lag. Båda två kunde sedan länge välja sin egen väg, lämna sina hem, sina nära och kära och bege sig ut till andra klubbar. Men någonting har gjort att de stannat kvar. Och just det måste vi lära oss att uppskatta. Även om det tar slut. Att vara tacksam för det som varit. Att värdesätta de prestationer som vi tillsammans med dem gladdes åt så många gånger utan att vara varken bitter eller hatisk. Visst lämnade Mexes som bosman till vidriga Milan. Visst kan De Rossi lämna för Manchester City eller Real Madrid och det gratis i sommar. Visst lämnar Stefan Batan Assyriska nu. Kanske för superrivalen Syrianska. Kanske för något annat lag, vilket verkar vara mindre intressant. För det Assyriskasupportrarna verkligen inte bryr sig om, det är vad som händer Stefan. Bara han inte går till Syrianska. Man borde istället tänka tvärtom. Bara han stannar här. Vad som helst bara han stannar. Samma sak gäller Kennedy Bakircioglü, Nahir Besara, Narsai Shaba, David Durmaz, Andreas Haddad och självaste Daniele De Rossi, Alberto Aquilani och Alessio Cerci.
Något som man ska ta in i ekvationen är att dessa spelare ville vidare av olika grunder. Tjäna mer pengar, vinna titlar, få mer speltid, spela i en högre nivå eller att få möjligheten att få spela med världsstjärnor, kan vara några faktorer. Men borde inte klubben försöka att göra allt i sin makt för att inte se till att de inte lockas av annat. Visst är det svårt. Varken Assyriska eller Roma kan locka med titlar, världsstjärnor eller astronomiska löner. Därför anser jag att man ska ta hand om dem istället. Likt en far tar hand om sina barn.
Jag har läst på forum om intoleransen av att spelare lämnar och söker sig efter andra utmaningar. Om hur otacksamma ”sönerna” är gentemot ”fadern”. Hur man spottar sin far i ansiktet och inte visar respekt. Men jag tror inte dessa personer är varken fäder eller humana. Att döma dessa personer så hårt utan belägg, vetskap eller bakgrundsinformation är helt oförståeligt. Jag vet inte vad som ligger bakom att De Rossi inte nöjer sig med 5 miljoner euro i Roma. Det kan ligga annat bakom, saker som du och jag inte vet. Jag vet heller inte varför Batan inte vill fortsätta i Assyriska. Men oavsett vad, så hatar jag inte, utan älskar mitt eget först.

Min son kommer alltid att vara prioriterad för mig. Jag kommer alltid att hjälpa min egen son, innan jag hjälper någon annans. Jag kommer alltid att ge till mitt barn innan jag ge till någon annans. Jag kommer alltid att erbjuda min son, det andra kan locka honom med. Jag kommer alltid att vägleda min son, istället för att låta någon annan göra det. Samma sak borde gälla för mina kära klubbar.

Min husgud Francesco Totti, har (än så länge) stannat i Roma sedan den dagen han debuterade i den gulröda dressen mot Brescia 1992 som 16 åring. Han har alltid haft en ömsesidig kärlek till klubben. Han har blivit behandlad som en Gud, fått vara med och bestämma, fått sätta sina krav, fått ut jävligt bra lön (i förhållande till Romas ekonomi) och alltid blivit satt i centrum. Mot det har han också presterat. Utmärkelserna har avlöst varandra och Totti är ett namn som aldrig kommer att dö. Tillsammans med De Rossi, Okaka, Greco, Viviani, Caprari, utgör han idag kärnan för vad som kallas ROMANITÁ – romare. Roma är en av få klubblag som alltid släppt fram sina ungtuppar och gett dem chansen på en hög nivå. Anledningen är just att man värnade om la romanitá. Något som nu verkar avtagit i.o.m. det amerikanska ägarskapet och 11 nya spelare införskaffades. Varför kan vi inte behandla alla ”våra egna” spelare på samma sätt som Roma behandlade Totti?

Jag står fast vid att om De Rossi vill ha 8 miljoner. Ge honom 8 miljoner och skär ner på annat håll. Kan du få Batan att stanna i Assyriska för 10000 kr mer i lön. Ge honom 10000 kr mer i lön och skär ner på annat.
Nu låter jag jävligt blåögd, naiv och otroligt jävla dum i huvudet. Men faktum är att:
KAN JAG INTE, HAR JAG INTE RÅD, FINNS DET INTE MÖJLIGHET ATT ERBJUDA DET MIN SON EFTERSÖKER, KLAGA INTE PÅ ATT HAN DÅ SÖKER SIG TILL ANDRA!

Har inte Roma varken råd eller viljan att prioritera De Rossis lön på 8 miljoner euro, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.
Har inte Assyriska råd eller inte anser att Batan är värd pengarna, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.
Kan inte Roma lova De Rossi en scudetto och en Champions League semifinal, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.
Kan inte Assyriska erbjuda Batan allsvenskt spel eller en svensk cup final, bli då fan inte förbannad och börja hata honom för att han lämnar.

Jag bryr mig inte om Stefan Batan går gratis till Syrianska, Örebro, Norrköping eller självaste Inter. Han är inte kvar i Assyriska – Det är en synd.

Jag bryr mig inte om Roma inte får en cent för Daniele De Rossi när han spelar med Cristiano Ronaldo, David Silva eller vinner Champions League med Messi. Han är inte kvar i Roma – Det är en synd.

Det är en synd – på samma sätt som det är en synd att så många ungdomar som älskar klubben så mycket – aldrig får chansen. Och dom som får chansen – aldrig blir uppskattade.

Mina slutord är:
Hata ALDRIG – ÄLSKA alltid. Det är endast så vi förblir människor!

INGA KRAV!
INGA FÖRHOPPNINGAR!
BARA KÄRLEK!
TIHE ASSYRISKA E FORZA ROMA!

OBS! Denna artikel handlar inte om varken Stefan Batan som person eller som spelare. Utan om tänket kring våra egna produkter och vad vi är villiga att göra för dem.

Hej Roma!

Det finns en anledning varför jag gillar dig..  Varför jag gillar din stad.. Varför du alltid finns i mitt hjärta.. I vinst och förlust..

Som vi brukar sjunga på Curva Sud..
C’e solo un capitano!.. Det finns bara EN kapten..

MAI SCHIAVI DEL RISULTATO!

Hur kunde allt gå så fel? Hur i helvete kan man faila så hårt? Varför är denna analplugg uppkörd så jävla långt upp i röven på Roma? Varför lossnar det aldrig?

Visst kan vi & L. Enrique lura oss själva med att ”projektet behöver tid”. Men hur lång tid har vi råd med? Vad händer om vi inte kniper någon av CL-platserna nu när Inter inte är hotet, utan Udinese, Lazio och Napoli. Eller ännu värre, tänk om vi inte ens tar en plats till Europa League? Vilka spelare kommer då ansluta till ”projektet som behöver tid”?

Vilka pengar och vilken status får vi i jakten på att ”projektet ska blomstra”?  För TÄNK OM det totalt misslyckas. Tänk om allt går åt helvete? Tänk om Lazio tar 2 raka derbysegrar? Vad gör vi då och hur mycket pengar har Uncle Tom(as DiBenedetto) att pumpa in?

Förlusten mot Fiorentina var ett tydligt tecken på hur djupt i skiten Roma verkligen ligger. En tydlig avbild, något av en verklighetsspegel som slår en hårt i ansiktet och så står man där helt paralyserad och håller sig för kinden.

Roma, med Totti på bänken, skulle komma igen mot la Viola, men istället så faller man på ett domarbeslut. En kvart in i matchen drar Sparven Jovetic Juan i tröjan så att han faller på den lille serben. Domaren gör samma sak, nämligen faller för otyget och så kommer dubbelbestraffningen. Staff och rött kort Juan för målchansutvisning. MATCHAVGÖRANDE.

Än en gång tar jag upp diskussionen ang. dubbelbestraffning.
SLUTA VÅLDTA FOTBOLLEN FÖR I HELVETE. Personer som Blatter och Platini bör ta ett ordentligt jävla grepp om sina bollar och inse faktumet att dubbelbestraffning är helt åt helvete fel och därmed göra något åt saken. Jag säger inte detta för att det nu drabbade Roma, utan som f.d. domare har detta alltid varit min avsikt.
MÅLCHANSUTVISNING – NEJ TACK!

Jovetic slog straffen själv och 1-0 Viola. Det anmärkningsvärda är att De Rossi går ner på mittbacksplats och Roma tar taktpinnen och dominerar bollinnehavet. Men UTAN att producera några målchanser. Halvleks pausen stundar när Fiorentina får en hörna och Gamberini nickar in 2-0.

Andra halvlek summeras. Roma dominerar spelet, Fiorentina har 10 man i eget straffområde och lurar i kontringslägen. Gago drar på sig ett otroligt dumt 2:a kort och utvisning. Bojan gör någon form av volleybollsblock på en boll som är på väg ut och 3:dje röda kortet. Straff 3-0 och slut.
3-0 mål i baken – 3 röda kort – 3 avstängda till nästa match – 3 förlorade poäng.
ALLA ONDA SAKER ÄR 3!
3 is not a fucking magic number!

Nu väntar Juventus hemma på måndag. Med Juan, Kjaer, Burdisso borta och Heinze osäker, har vi INGA, jag upprepar, INGA mittbackar tillgängliga mot Juve och således också en förlust på förhand. Det luktar Calciopoli på nytt, men vi håller tyst om det ett tag till. Troligtvis spelar nog varken Totti, Del Piero eller Vucinic vilket drar ner mötet en gnutta. Först går vi miste om Tottis magi på plan, sedan busvisslingarna åt Mirko.

Det enda som talar för Roma, är att de är totalt uträknade – TOTALT!

Vi blickar framåt och ger ”projektet” välbehövlig tid.

Hur summerar man helgens superviktiga bortamöte mot Udinese.
Förutom superviktigt, kan orden katastrofal, idéfattig, klantig, plattmatch och självisk tilläggas.
Jag har varit helt lyrisk över utvecklingen i Romas spel, med stort bollinnehav, bländande passningsspel och ett fantastiskt kreativt anfallsspel. Men i helgens möte mot Udinese så det annorlunda ut.

Matchen var förvisso väldigt jämn med viss fördel för de svartvit randiga. Men vart var passningsspelet? Det läckra anfallsspelet? Herregud.. Det var som att vara tillbaka på ruta ett igen.

Klantiga passningar i avgörande läget, inget kort passningsspel med tålamod och absolut noll i kreativitet i anfallet. Det saknades något, det var som ett svart hål på plan. Udineses planhalva var ospelbar. Totti var borta då han skadade sig lätt inför matchen. Han börjar bli gammal, den gudomlige Totti. Jag är av den uppfattningen att han är given för start om han kan spela. I helgen saknades Totti. Han saknades med sina otippade passningar och just att spelet måste gå genom honom vilket hade lett till ett mer tålmodigt och avancerat anfallsspel.

Udinese vinner efter att Di Natale gör mål efter att en jagande Simon Kjær får en lätt bristning i baklåret men fortsätter att jaga. Alltså ÄNNU en skadad mittback. Hur länge han blir borta är oklart, men visst stod Simon för en härlig insats.

2-0 kommer i ett kontringsläge där Roma forcerar för en kvittering. God natt Roma.

Roma visar inget passningsspel över huvudtaget. Alla spelar för sig själva och något har fan hänt sen matchen mot Lecce. Jose Angel dribblade helt själv och sköt från alla möjliga håll på sin kant. Osvaldo, Lamela, Pjanic. Det vackra samspelet var helt osynligt.

För att summera matchen vill jag återge en bild som är väldigt signifikativt för matchen. Unge Erik Lamela stormar fram på vänsterkanten vid läget 0-0 och finner en 3-2 situation. Ett väldigt bra läge. Han får med sig båda backarna medan både Pjanic och Osvaldo stannat till runt straffpunkten. I detta läge är det fotbollskurs 101 att passa snett inåt bakåt och på så sätt ge större skottvinkel och bättre läge till sin medspelare. Men istället väljer Erik att skjuta. Fel håll att skjuta från för en vänsterfotad, dålig vinkel samt 2 backar som hjälper målvakten att täcka av vinkeln. Således alltså ett felbeslut för unge Erik Lamela. Detta fick han också höra av Herr Osvaldo som ska ha smällt till ”pojkspolingen” på käften i omklädningsrummet. Ett mindre bråk som nu är uppklarat. Pablo Osvaldo, som fick en intern avstängning i 10 dagar samt böter, har nu bett Lamela, tränaren och övriga i laget om ursäkt. Laget har dock gemensamt sagt att de vill att Osvaldo ska få träna med övriga i laget, vilket beviljades.

Hårda bud i Roma alltså.

Nu blickar vi framåt – Fiorentina borta – utan Osvaldo – med Totti!
FORZA ROMA!

Kampen om de gulröda färgerna ägde rum i Stadio Olimpico i helgen. Nu är Roma på gång på fullaste allvar. Som man spelade och vilken kreativitet. Och vilken tomte till linjedomare. Pablo Osvaldo – Jag älskar dig i alla fall.

Roma spelade med Taddei (?) på vänsterbacksplatsen och Rosi på höger. Båda presterade väldigt, väldigt bra. Taddei var inblandad i både det ena och det andra. Självklart var det även han (i samspel med De Rossi) som spelade fram Miralem ”Mira” Pjanic till Romas ledningsmål. Visserligen borde Bojan satt sin chans lite tidigare mot öppet mål, när Lamela spelar in i boxen, men vad gjorde det. Roma magica var på gång. Det gavs målchanser som om det vore godisutdelning till mexikanska barn på ”sinco di maio”.

2-0 var en riktig pärla. Andra halvlek har precis börjat när Fernando Gago får yta och klipper till. Bollen letar sig in bredvid vänstra stolproten och eufori sprider sig bland alla romanisti. Nya Roma har tagit form.

Men så påminns man om Akilleshälen. Försvaret! Att Romasonen Bertolacci chippas fram mellan Heinze & Kjaer och få trycka in 2-1-bollen, gör att lite smolk hälls i bägaren. Segersötman blev helt enkelt inte lika söt.

Och segern skulle bli lite bittrare. Mr Pablo Osvaldo gör, helt regelrätt, världshistoriens snyggaste mål genom en gudomlig bicykletas. Han cykelsparkar in drömmen för alla fotbollsfans, i krysset helt otagligt för målvakten. Han springer och firar med sitt maskingevär mot Curva Sud när nådastöten smyger sig bakom hans rygg. Och så kommer blicken. Blicken av en äcklig fotbollsmarodör med en jävla flagga i högsta hugg och den står rakt upp. Så nära 180 grader som möjligt.

Blicken – insikten – förödelsen – stölden – besvikelsen – frustrationen. Det var helt sonika – ett regelvidrigt, äckligt jävla RÅN!

Men jag älskar dig ändå – Pablo Osvaldo!

FORZA ROMA!
(TYVÄRR DRÖJDE TEXTEN DÅ JAG TRODDE ATT JAG LAGT UPP DEN FÖRRA VECKAN, EFTER EN VECKAS SJUKDOM SÅG JAG ATT SÅ INTE VAR FALLET)


Kolla in benet på Burdisso! Torna presto caro Nicolas!

Det som alla lag fruktar har hänt. När en spelare är ute på landslagsuppdrag riskerar denne att bli skadad. I värsta fall ett bra tag. Vilka sitter i skiten, jo klubbarna.
1)      Man måste betala spelarens lön. Spelaren är under kontrakt och måste således betala som om han spelar.
2)      I värsta fall måste laget förstärka och täcka upp efter den skadade. Detta genom att köpa in alt. låna in en spelare.
3)      Ny lön tillkommer i.o.m. den nya spelarens ankomst.

Reglerna är helt åt helvete, speciellt när det handlar om en fjutten träningsmatch. Detta har jag sedan länge, tyckt är fel. Landslagen får in en massa pengar på att spelarna finns till i marknadsförningssyfte samt en hel del från UEFA & FIFA m.m. Men de betalar inte ett öre till spelaren eller klubben.

Nu tar jag upp det p.g.a. det nu drabbat Roma. Nicolas Burdisso utgick med svåra smärtor i mötet med Colombia. Visserligen var det en VM-kvalsmatch som har lite betydelse, men det resulterar i att Roma nu ändå sitter i skiten med de 3 ovanstående punkterna. Skadan är dessvärre mycket allvarlig vad man kan säga från bilderna. Så pass allvarlig att Roma nu flyger ner sin egen läkare för att få en rätt bedömning. Det pratas om att Nicolas missar resten av säsongen, vilket är ett oerhört tungt avbräck för Roma eftersom han utan tvekan varit Romas bästa försvarare. Han har gått ifrån att vara en dålig back i Inter till en av ligans bästa i Roma. Lite som Pizarro. Men nu är han alltså borta säsongen ut och vi alla hoppas på att han kommer tillbaka.

Möjlig ersättare kommer att komma under januari och det pratas om holländska mittbacken Heitinga. Men den diskussionen känns väldigt onödig just nu.

FORZA NICOLAS! TORNA PRESTO!