Mi manchi Danelino! – Bild: seriea.sportsblogg.se

Efter att Inter förlorat mot mardrömsmotståndaren Novara, hade Roma det ypperliga läget att gå om ”den giftiga snoken” från Milano. Bortamatch mot Siena och en välbärgad tre poängare skulle säkras inom 90 minuter. Jag var så säker på Roma vinst att 300 riksdaler sattes till det finfina oddset till 2,30.

690 kronor rikare och ytterligare tre poäng för mitt kära Roma och därmed passera Inter, skulle förutom innebandyn, förgylla min måndag. Men så händer det som inte får hända. Det som ingjuter en bitter smak av skam. Smaken som man har i munnen av att äta skämd frukt.

Hur? Gör så att du håller andan så länge du kan. Tills du blir röd. Tills du inte klarar mer. Tills du nästan får panik. ANDAS! Du flämtar och andas häftigt. Pulsen rusar upp i 300 och du känner hur hjärtat dunkar i hela kroppen. Efter någon minut känner du dig avslappnad. Lite yr. Tom. Orkeslös. Död men levande.

Så kändes gårdagens förlust mot Siena. Siena. Herre min gud, Siena. Ett lag som innan matchen låg på 17 (!) plats av 20 möjliga. Det ska ju inte få hända. Visserligen var de obesegrade i de senaste 3 hemma matcherna, men ändå. SIENA! Vi retade Lazio som förlorade mot ”Robur (Styrkan)” med hela 4-0, men nu får vi väl ändå ta på oss dumstruten. Även om det är en liten dumstrut, så är det en dumstrut. För Lazios prestation mot Siena var ju helt horribel, medan Romas förlust kom genom en tveksamt dömd straff. Men en förlust är en förlust och jag brukar (*host-host*) inte skylla på någon och därför tänker jag inte göra det denna gången heller.

Människan måste vara självkritisk ibland och igår var vi totalt håglösa och irriterande dåliga. Att Kjaer, än en gång, får agera syndabock är lite synd. Trots att han gång på gång gjort misstag, vill jag behålla honom, däremot inte låta honom spela så mycket. Det verkar inte vara aktuellt nu då Juan, av någon okänd anleding, utgick i halvtid till förmån för dansken. Att denne Simon Kjaer blir personen som snuddar Desto och orsakar straff är inte bara olyckligt utan också klumpigt väldigt oerfaret agerat. Vi såg samma agerande mot bl.a. Lazio och Milan. Simon är 22 år och ska nog enbart spela i situationer där Roma leder klart och där matchen i princip är avgjord. Då blir hans handlingar inte lika avgörande. Roma borde agerat under transferfönstret och handlat in en erfaren mittback för att ha fler alternativ än just Kjaer. När De Rossi (och Burdisso) inte spelar blir defensiven lidande och misstagen desto mer kostsamma.

Jag missade hela matchen till förmån för innebandylir (5 mål på pluskontot dedikeras Ilbra ”Simbilele” Sargezi), men jag kommer att titta på den i efterhand för en närmare studie. Bara för att för mig själv kunna poängtera bristerna. Det måste man göra. Dels för att rannsaka sig själv och dels för att förbättra sina brister. Inte för att jag kan påverka Roma eller Romas spel, men tänket att rannsaka sig själv är ett måste för alla människor och därför beskrivs detta som en viss terapi i ”skadehanteringen”. Det får oss helt enkelt att må bättre när vi vet vad felet är. Inget vi behöver dela med oss, utan något vi behåller inlåst i oss själva som ett vaccin mot alla dessa plågsamma förluster. Kalla det ursäkt, tröst eller vad ni vill. Det behövs.

Visst spelade Siena catenaccio fotboll, men det måste Roma ändå kunna tråckla sig igenom denna köttmur.
Men man ska inte gråta över spilld mjölk alldeles för länge, utan blicka framåt.

Blicka framåt – det gör man alltid i motgångar. Parma hemma nästa – med De Rossi tillbaka.

AVANTI LEGIONARI!
AVANTI LUPI!

AVANTI ROMA!
DAMMI TRE PUNTI!